Condamné à mort le 20 juin 1743 et décapité pour mauvaise conduite de la guerre avec la Russie.69

Charles Emil Lewenhaupt inledde sin krigarbana utomlands och anslöt sig till Sveriges armé under stora nordiska kriget. Efter kriget tog han aktivt del i riksdagarna och valdes till lantmarskalk. Lewenhaupt företrädde en politik som yrkade på revanschkrig och han utsågs till överbefälhavare i kriget mot Ryssland. Han anlände dock inte omedelbart vid krigsutbrottet till Finland för att ställa sig i spetsen för armén. Då han mottog posten som överbefälhavare strävade Lewenhaupt efter att stärka ställningarna, och han gick med på vapenstillestånd. Efter att detta hade utlöpt retirerade han utan strid till Helsingfors, varifrån han kallades till Stockholm. Han dömdes till döden sedan hans agerande hade undersökts av en kommission som ständerna hade tillsatt.

Den unge aristokraten Charles Emil Lewenhaupt inledde sin militära bana utomlands, enligt tidens sed. Detta föll sig naturligt eftersom hans far, general Carl Gustaf Lewenhaupt, var i sachsisk tjänst. Charles Emil Lewenhaupt deltog som Karl Wilhelm Sparres adjutant i holländsk tjänst i slaget vid Malplaquet. Sverige hade sedan 1700 varit part i stora nordiska kriget, och det var förståeligt att Lewenhaupt återvände till sitt hemland 1710 för att ansluta sig till den svenska armén. Han tjänstgjorde som överstelöjtnant i Schwerins bremiska dragonregemente och senare med samma gradbeteckning i Marschalks verdiska regemente. Han utmärkte sig speciellt i slaget vid Gadebusch 1712, men blev tagen som krigsfånge i Tönningen året därpå. Han frigavs dock och befordrades till överste 1715. Åren 1716–1718 tillhörde han Karl XII:s drabanter. Följande år befordrades han till generalmajor av kavalleriet. Det ståndsmässiga giftermålet med Beata Cronhielm befäste framgången i hans karriär.


Lewenhaupt inledde sin politiska bana efter fredsslutet. Sverige fick då en ny regeringsform som gav ständerna makten i motsats till den tidigare autokratiska regeringsformen. Lewenhaupt hörde till en början till dem som stödde kanslipresidenten Arvid Horn, och på hans förslag valdes Lewenhaupt med knapp majoritet i riddarståndet till lantmarskalk vid riksdagen 1734. Horns politik, som byggde på fred och stabilitet, tillfredsställde dock inte Lewenhaupt, som anslöt sig till hattpartiet för att snart bli dess ledare. Han var en erkänt god talare, men han saknade djupare bildning och hade svårt att uttrycka sig i skrift.


Vid riksdagen 1738–1739 lyckades Lewenhaupt besegra Arvid Horn och föra hattpartiet till makten. Som lantmarskalk drev han också under följande riksdag 1740–1741 häftigt hattarnas politik, och eftersträvade ett revanschkrig. Hans position var då starkare än någonsin tidigare, då han nästan enhälligt hade valts till lantmarskalk. Han var därför självskriven som överbefälhavare i det planerade kriget. Han befordrades 1740 först till generallöjtnant och sedan till kavallerigeneral.


Fastän kriget bröt ut redan på sommaren 1741 ansåg Lewenhaupt att hans uppgift som lantmarskalk krävde att han stannade i Stockholm. Därför fick den svenska armén, som hade koncentrerats till området mellan Fredrikshamn och Villmanstrand, förgäves vänta på sin överbefälhavare. Hela den svenska krigsplanen grundade sig på ett plötsligt överraskningsanfall, men detta kunde inte verkställas i befälhavarens frånvaro.


Då befälhavaren slutligen i september 1741 anlände till sin armé, hade man redan lidit ett allvarligt nederlag vid Villmanstrand den 23 augusti, och möjligheterna att föra ett aktivt krig hade gått förlorade. Lewenhaupt skulle ännu ha haft en möjlighet att anfalla Viborg, eftersom inre tronstrider i Ryssland hade gjort den ryska militärledningen obeslutsam. Lewenhaupt använde dock merparten av sin kassa för att reparera Fredrikshamns befästningar och försatt därmed sin chans. Peter I:s dotter Elisabet övertog makten i Ryssland, och hon lyckades ingå vapenstillestånd med Lewenhaupt utan några ryska eftergifter.


När vapenvilan utlöpte i mars 1742, var andan i den svenska armén försämrad bland annat till följd av lång overksamhet och Lewenhaupts sätt att föra befäl. Lewenhaupt var tvungen att begränsa sig till försvarsåtgärder då den ryska armén anföll, och gav prov på bristande handlingskraft. Man övergav de befästa och försvarsanpassade ställningarna en efter en, och till slut kapitulerade armén i Helsingfors. General Lewenhaupt och hans närmaste man, general Henrik Magnus von Buddenbrock, hade redan dessförinnan kallats hem till Stockholm för att redogöra för sina handlingar inför ständerna.


Den av ständerna tillsatta kommissionen över krigets utförande började undersöka generalernas förehavanden och försummelser. Kommissionen var inte under några omständigheter en opartisk domstol. Fastän hattarna kände sympatier för Lewenhaupt var den allmänna opinionen så kraftigt emot honom att det egna partiet beslöt att offra sin ledare. De båda åtalade dömdes till döden den 20 juni 1743. Lewenhaupt lyckades i sista stund rymma ur fängelset på Kastenhof, men han tillfångatogs i sitt gömställe ombord på en jakt och domen verkställdes. Efter några år avtog den hätska stämningen, och familjen kunde få tillbaka sin egendom.


Även om det inte råder något tvivel om att Lewenhaupts handlande under kriget varit värd all kritik, är det dock klart att rättegången hade klara politiska förtecken. Personligen var general Charles Emil Lewenhaupt en modig man, vilket han hade visat i Karl XII:s krig. Han hade också med framgång fört befäl, men hattarnas krig visade att han inte besatt de rätta kvaliteterna som överbefälhavare. Att leda en odisciplinerad, demoraliserad och illa utrustad armé till seger hade varit en svår uppgift även för en skicklig fältherre. För Lewenhaupt var det en omöjlig uppgift.


Veli-Matti Syrjö (Biografisk Lexikon för Finland, artikel ID 590)